Hemma hos Per Eriksson, kommunstyrelsens ordförande i Askersund.

24

apr

Namn: Per Eriksson. Familj: Sambo Susanne och två vuxna barn. Bor: Liten gård i Åmmeberg. Yrke: Till vardags är jag verksamhetsansvarig på ABF, men är tjänstledig för mitt nuvarande uppdrag. Utbildning: Grundskola, tekniskt basår och påbörjad universitetsutbildning. Intressen: Golf, tycker om att pula ute på gården, djur och resa (framför allt för att det är så skönt att komma hem efteråt).

”Hela Askersund som stad och kommun har utvecklingspotential”

För en vecka sedan åkte jag hem till Per Eriksson som blivit tilldelad uppdraget som kommunstyrelsens ordförande i Askersund. Det ni! Vi ses i och för sig varje dag på jobbet i och med att vi har kontor vägg i vägg med varandra, men ändå. Det är alltid pirrigt att kliva in i någons hem, och när jag väl fått hans odelade uppmärksamhet vill jag ju ställa rätt frågor! Som till exempel varför han oftast har träskor på sig.

Varje dag kommer han till jobbet full av energi, hejar glatt på alla och oftast sjungandes. Sjunga kan han faktiskt få för sig att göra lite när som helst; när han sitter själv på kontoret, på väg till fikarummet eller bara för att han får feeling :-). När inte årstiden kräver fodrade vinterkängor har han träskor på fötterna (men skrattar så klart åt mig när jag kommer i gummistövlar efter att ha varit ute och fotograferat på en geggig tomt). Han har mycket att göra men tar sig alltid tid att prata med folk som kommer förbi med frågor. Och han skrattar högt, hjärtligt och ofta. Alla som har träffat Per vet precis vad jag menar, eller hur? Han är retoriskt duktig och effektiv i sitt arbete, men ser alltid till att skratta tillsammans med dem runtomkring sig. Kanske är det alla dessa egenskaper kombinerat som fått honom omvald och att folk känner ett stort förtroende för honom. Sammanfattningsvis tycker jag att Per är en himla trevlig prick med ett stort hjärta, trots att han inte bjöd på kaffe.

Hej Per, de allra flesta vet vem du är. Berätta något om dig själv som vi inte vet!
– Något som inte många vet, men som jag gärna skryter lite om är att mamma är missionärsbarn. Hennes föräldrar bodde större delen av sitt liv i Eritrea och där växte hon upp. Jag tror det rör sig om åren 1920-1974. Eritrea har ju en ganska sorglig historia med krig och inbördeskrig och till slut kunde de inte stanna kvar. Mamma är faktiskt utvisad därifrån. Min morfar var pastor och övertygade folk av olika slag, ungefär som jag *skratt*. Det finns många likheter mellan oss, säger folk. Det är faktiskt en stolthet för mig. Han har lärt mig mycket. Det finns fortfarande en skola för blinda kvar i Eritrea som han startade. Han hade ett stort hjärta och både mormor och morfar var ganska före sin tid. Att ta hand om funktionsnedsatta på den tiden var ingen självklarhet utan snarare tvärtom. Jag brinner ju också för tillgänglighetsarbete, så det finns en koppling där.

En annan sak som kanske inte så många vet är att jag på ett eller annat sätt varit aktiv inom skolväsendet hela mitt liv. Min mamma arbetade som lärare och var den som satte mat på borden. Pappa gick bort när jag bara var 2 år. Jag och mina syskon gick själva över vägen till dagmamman i tidig ålder. När jag var 4 år började de asfaltera vägarna här utanför och jag blev så rädd för asfaltsmaskinerna att jag fick följa med mamma till skolan istället *skratt*! Det är ganska roligt att jag från 4 års ålder fram till att jag blev 42 år har varit involverad i skola och utbildning på olika sätt. Grundskolan varvades med arbete på en glasfabrik och min gymnasieexamen tog jag inte förrän 2000. Däremellan – och efteråt – har jag arbetat som studieorganisatör, med studieförbund och cirklar och tagit mig an den fackliga delen. Jag har fått andra att bilda sig, fortbilda sig och utbilda sig.

Per Eriksson
Sötchock nummer 1: små lamm som ligger och vilar i hagen.

Ok, men nu måste jag fråga; vad är det bästa med träskor?
– Lätta att ta sig i och ur! De var väldigt poppis på ’60 och ’70 talet ska du veta, och har väl aldrig riktigt kommit av, ha ha! Av lathet kanske *ler*.

Jag kan tillägga att klädkoder inte är något för mig. Det är i mitt tycke oviktiga detaljer som jag inte lägger märket till. Till exempel har jag har lättare att se om Susanne har bytt gardiner hemma än om hon har färgat håret. Jag klär upp mig när jag behöver, men annars tycker jag inte att mitt uppdrag kräver slips och kostym.

Varför är du socialdemokrat?
– Ja…. Därför att det är bra. Värderingarna och ideologin passar mig. Reformistiskt tänkande. Via demokratiska former kan man påverka och ändra beslut. Det kom tidigt och har med uppväxten att göra. Det fanns bara ett ungdomsförbund i Åmmeberg och det var SSU. De stod för ungdomsgården och de flesta ungdomsaktiviteter. Oavsett politisk inställning var alla med där. Det häftiga var när vi ungdomar ville spola en isbana och såg att det faktiskt gick att påverka. Folk tog sig tid och satt och pratade med oss. Det var något nytt för mig och väckte mitt intresse.

Min mamma var väldigt tydlig med att jag fick välja politisk ställning själv. Pappa var Bondeförbundare och mamma politiskt obunden och röstade lite olika från val till val. Jag är lustigt nog född 1 maj. En rolig berättelse som jag fått höra var när min morbror kom till BB för att gratulera mina föräldrar. ”Gratulerar till arbetarglädjen!” ropade han *skratt*. Det är lite roligt. Han skulle bara retas, men så blev det.

Per Eriksson
Här stod jag och fotograferade fåren i hagen och tyckte allt var toppen…
Per Eriksson
…tills jag fick syn på baggen i periferin… Då gick jag med raska steg ut från hagen igen. Nåja, han var ganska snäll. På avstånd.

Din titel är ju kommunstyrelsens ordförande. Vad gör en sån?
– Dels så leder jag ju kommunstyrelsearbetet både på sammanträden och däremellan. Och dels är jag en representant för hela kommunen och åker ut och träffar folk och företag. Viktigt att säga är man inte bara företräder sitt eget parti, utan även de andra i kommunstyrelsen.

Det är mycket möten och sammanträden för att komma till de beslut som måste fattas. Jag överdriver inte när jag säger att jag säkert deltar på 1000 möten/träffar per år. Jag försöker vara ute och träffa människor, individer och organisationer så mycket jag bara kan. Man hinner inte med alla, men jag gör mitt bästa. Vi vill alla vara tillgängliga och det är det största dilemmat för politiker: ”hur ska vi får mer tid till detta?”. Det är en oerhört viktig del av mitt uppdrag att prata med dessa grupper och fråga ”Vad behöver ni för att utvecklas, och stanna kvar?”.

Vad är svårast i ditt jobb?
– Att få tiden att räcka till och prioritera tiden rätt. Det jag vill är att träffa människor. Det är viktigt, roligt och inspirerande. Nej, det är inte roligt att få skäll alla gånger, men det är oerhört lärorikt. Det är ju så att man söker politiker när något är fel, inte när nåt är rätt. Och så ska det vara, men då är det oftast här och nu som gäller, och den tillgängligheten är svårast.

En annans sak jag hela tiden försöker bli bättre på är att inte prata längre än nödvändigt. Jag har lite svårt att hålla tyst, ha ha! Man behöver inte hålla långa innehållslösa tal – hellre hålla det kort och koncist. Det brottas jag med.

Vad är roligast?
– Att träffa människor och prata. Det är människorna som är roligast. Våra egna medborgare.

Vilken egenskap upplever du som viktigast i jobbet?
– Jag skulle säga två saker: att knyta kontakter och att vara tydlig.

Har du något motto?
– Jag gillar rättvisa och tycker om när människor har det bra. Fånigt ordval kanske – det kan ju betyda så mycket – men i grunden tänker jag så.

Med det sagt, hur hanterar du det faktum att alla inte alltid upplever att det är rättvist?
– Ja du, det är tufft… Jag vill alla väl, och önskar att jag kunde trolla ibland. Det är lätt att påverkas och bli nedtyngd av människoöden. Jag har lärt mig att det som tankas in måste också tankas ur så man inte tar med sig jobbet hem. Arbetsrelaterade problem går sällan fort att lösa och jag försöker helt enkelt att bryta mönstret på ett tydligt sätt mellan jobbet och hemma. Det kan till exempel vara att ställa sig med motorsågen på gården eller spela golf. Det blir ett resultat som man kan bocka av, och det är både tankeskingrande och tillfredställande.

Per Eriksson
Sötchock nummer 2: nykläckta kycklingar! Jag fick till och med hålla i en sån där liten dunboll. På bilden ser ni den springa tillbaka till sin mamma.

Vad gör du när du är ledig och slappnar av?
– Ja… det är en del jobb hemma också. Eller jobb och jobb, mitt lilla lantbruk. Sedan spelar jag golf ibland. Annars gör jag som alla andra och går lite på bio, bowlar, miniresor… ja men du vet… teater och evenemang – sånt är roligt. Det blir inte så mycket ledigt när man blivit tilldelad ett sånt här uppdrag. Därför tror jag på att tidsbestämma vissa tjänster och uppdrag för att man ska känna att man orkar ge allt under den perioden. Jag har fått priorietera bort privatlivet mer nu än när jag jobbade på ABF, och det kan man inte göra under en för lång tid. Man måste se start och mål för att orka göra sitt bästa i alla lägen.

Vad är det bästa med Åmmeberg?
– Tja… vår gård är nog det bästa. Det är en gammal släktgård sedan flera hundra år tillbaka. Vi gillar livet med häst, höns och några får. Det är en livsstil att bo på landet. Jag betalar gärna vägavgifter och annat extra för att få ha det så här. Hela byn är vacker och vi har bra sammanhållning och ett rikt föreningsliv. Vi har en restaurang, hotell, matbutik och golfbana. Det är ett samhälle som har utvecklats och vi blir inte färre invånare. Ett trivsamt ställe att bo på, helt enkelt. Och så klart mina härliga grannar, dem ska vi inte glömma! Man har sin space men ändå närhet till varandra. Mitt jobb kräver att man får lite tid för sig själv för att återhämta sig och ladda energi.

Per Eriksson
Det går fler hästar i grannarnas gemensamma hage.

Har du något smultronställe?
– Det växer ju lite smultron uppe i hagen där borta *skratt*. Jag får nog svara min kusins fjällstuga uppe i Ljungdalen. Det var längesedan jag var på besök nu, men där gillar jag att vara.

Hur ser du på Askersunds kommuns framtid?
– Hela Askersund som stad och kommun har utvecklingspotential. Vi ska fortsätta växa och vårda vår hamn och andra tillgångar ömt. Jag ser framför mig att vi kommer att ha en försiktig tillväxt med befolkning och fortsätta bygga bostäder i hela kommunen. Det kommer finnas människor som vill bo på landsbygden, på de mindre orterna och inne i staden. Det finns så klart en hel de utmaningar i det. Jag tänker i första hand på hur vi löser frågor om skola och vård. Inte olösliga problem, men en utmaning. Och vi ser självklart fram emot invigningen av vår nya kulturskola Sjöängen som jag hoppas alla invånare kan ta del av. Det blir häftigt!

—————————————————————————————————————————————-

Skulle du vilja bo som Per? Besök vår flytta hit-sida för att se vad vi har för byggklara tomter just nu!