Förebilder som gjort mig till den jag blivit

19

dec

Under jubileumsåret 2018 har vi i varje nummer av Bo i Askersund låtit en skribent få fria tyglar att skriva en krönika på temat ”Askersund 375 år”. En av dessa var Maria Agstam Häggkvist, åmmebergare som nuförtiden är ungdomspräst i Skultuna och Västerås. Här är hennes text. /Lars-Ivar

När människor undrar var jag kommer ifrån från början, brukar jag säga Askersund. ”Å”, säger den frågande då, ”det är en så fin sommarstad”. Och då känner jag mig lite som en lögnare och måste tillägga ”fast egentligen kommer jag från ett litet ställe utanför Askersund som heter Åmmeberg, men det vet ingen var det ligger”. ”Jaha, Omberg?”. ”Nä, Åmmeberg, med Å och två m”. Och då bestämmer jag mig – varje gång – att nästa gång ska jag säga Askersund och prata lite om sommarstaden och så får det vara bra sen.

Men ni vet ju lika bra som jag att en åmmebergare inte är en Askersundsbo. Det är ju en milsvid skillnad. Och när jag närmar mig Åmmeberg, åker förbi Skyllberg och infarten till Ingelsby, genom det där evighetslånga vägarbetet, svänger in där det står Åmmeberg 6, då vet ju åtminstone Jag var jag kommer ifrån.

För det finns kvar i mig, lagrat, att det är Härifrån jag kommer.
Jag minns morgnarna när jag gick upp när skolklockan ringde in, för jag hann ändå, hur jag nu vågade chansa, när Fröken Maj, Margita, Lasse o Alf var bra men stränga. Jag minns hur omklädningsrummet på Björkvallen kändes, hur stämningen var före och efter match beroende på slutresultat, jag minns Lasses lunk och Rickys mer intensiva ledarstil. Jag minns hur studsmattorna luktade och hur plinten kändes under händerna när vi hade gymnastik för Sonja. Jag minns skratten och lekarna och stillheten i samlingen med Inger och Pe, på tisdagkvällarna när det var FGPG i Betel. Jag minns nervositeten och stoltheten när jag fick sjunga solo och rösten faktiskt bar i kyrkokören med Bertil.
Jag minns Ragna på biblioteket, för jag älskade tidigt att läsa. Jag minns Kerstin som klippte biljetterna på Folkets hus, när det var bio, och som sålde godis i pausen när det byttes rulle. Jag minns kiosken och Kåre, 5-öreskolorna som fyllde lördagsgodis-påsen, en sån, en sån, och … en sån… hur mycket har jag kvar?

Jag ska nog ändå säga Åmmeberg, när jag får frågan om varifrån jag är. Och om någon frågar hur det var att växa upp där, ska jag svara att det var bra. Att det var fullt av engagerade vuxna som brydde sig om oss barn och ungdomar. Att min barndomstid och min ungdomstid har gett mig ett stort antal förebilder som gjort mig till den jag blivit – någon som vill vara en engagerad vuxen för de barn och unga jag möter, genom jobbet, fotbollen, genom mina egna barn och ”på byn.”

Så till er som har del i min barndoms Åmmeberg. Tack för att ni såg mig.
Tack för att ni satt spår i mig.
Jag spårar vidare. Vi spårar vidare.

Maria Agstam Häggkvist