Om konsten att besjunga sin hembygd

26

nov

Under jubileumsåret 2018 har vi i varje nummer av Bo i Askersund låtit en skribent få fria tyglar att skriva en krönika på temat ”Askersund 375 år”. En av dessa var Olle Östergren, Askersunds kommuns kulturstipendiat 2017 och aktuell med sin diktsamling Poem från Högborgen. Här är hans text. /Lars-Ivar

——————————–

Poeter och författare tycks vara ålagda att besjunga sin hembygd. Så vitt jag förstår är Norra Vätterns stränder inget undantag. Låt oss nu därför vid Askersunds 375-års jubileum undersöka tre av de omdömen som fallit under åren. Kanske kan de hjälpa oss att förstå vad vi firar?

På 1600-talet skriver Olof Hermelin om Askersund i diktsamlingen Hecatomopolis Suionum, Svenskarnas hundra städer. Är det kanske den första dikten som omnämner Askersund? Att den lilla staden fick vara med har vi stadsprivilegierna från 1643 att tacka för! Hermelin beskriver stadens läge på följande vis; ”där en å piskar Vättern till skum, möter staden vår blick; den är blygsam, förvisst, och läget, så skönt, gör den behaglig att se”. Hermelin bjuder oss en bild av vacker natur och en anspråkslös stad!

Långt senare skriver den mer välkände författaren Verner von Heidenstam i Ensamhetens tankar om sin längtan till sin barndoms bygd kring Norra Vättern. Heidenstam längtar dock ”ej till människor!”, utan säger; ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.” Även Heidenstam sjunger om fager natur. Det är platsen som lyfts fram.

Den tredje rösten som stämmer upp i vår sång är Joel Haugard. I Askersundiana, tillkommen till Askersunds 300-års jubileum, menar han att ”staden äger ingen patina” samt att ”Askersund som stad är knappast vacker”. Haugard framställer dock att ”Naturen […] äger obestridliga skönhetsvärden”. Här liksom tidigare framhävs den vackra naturen medan staden minst sagt ter sig ”blygsam”.

Men är dessa omdömen sanna idag? Visst är naturen och läget vid Norra Vättern lika oklanderligt nu som när dessa litteratörer nedskrev sina ord. Men även om Haugards Askersund inte ägde någon patina tror jag få askersundare idag skulle hålla med. Sedan tycks det mig att dessa tre besjunger vad som är självklart men glömmer bort vad som är så mycket viktigare! Är det verkligen Askersunds kullerstenar och Vätterns klippor som ska stå i förgrunden när staden fyller 375? Min åsikt; Nej!

Låt mig istället göra följande reflektion; vad vore denna vår bygd utan dess människor? Det är inte gatorna eller stenarna som bör firas! Det är snarare de glada sydnärkingar som varje dag gör detta till en varm, livfull och älskvärd plats som borde bli besjungna och firade. Så låt stadens 375-årsjubileum vara ett firande av vår gemenskap! Låt denna hela årets festlighet föra oss samman och uppmuntra oss till vänskap och närhet.

Kanske är det denna värme och kärlek som framtidens Askersundspoeter kommer att besjunga?

Olle Östergren